Mina hemdatorer 1980-2023

Introduktion

Datorerna har utvecklats enormt under min livstid. När jag började använda datorer mättes RAM-minnets storlek i kilobyte och processorns klockfrekvens i megahertz. Nuförtiden använder man gigabyte och gigahertz istället, dvs RAM-minnena är en miljon gånger större och klockfrekvensen är tusen gånger högre. Hissnande!

Mina första hemdatorer

Min första hemdator var en Sinclair ZX-80, som jag köpte 1980 med pengar som jag tjänade på mitt första sommarjobb. Jag köpte datorn som en byggsats som jag fick bygga ihop själv. Det jobbigaste var att löda fast alla komponenterna på kretskortet.

ZX-80 kunde programmeras i BASIC, men hade bara en kilobyte (1024 byte) RAM-minne, vilket var ganska begränsande med tanke på att programmet, variablerna och texten som visas på bildskärmen alla måste få plats i 1024 byte. Det dröjde inte länge förrän jag köpte en 16KB minnesexpansion och uppgraderade ROM-minnet till det från ZX-81, vilket gjorde att datorn fungerade som en ZX-81 (förutom att SLOW mode inte fungerade). Skärmbilden nedan visar ett exempel på vad man kunde göra med den uppgraderade ZX-80, men den skapades långt senare, i en ZX-81-emulator som heter xz81.

Jag övergav ZX-80 ganska snart och gick vidare till Commodore VIC-20 och VIC-64, men några år senare (1985 kanske?) köpte jag en begagnad ZX Spectrum av nostalgiska skäl. Jag använde den inte särskilt mycket då, men på senare år har jag börjat uppskatta hur stor skillnad de till synes små förbättringarna jämfört men ZX-81 faktiskt gjorde, vilket syns i skärmbilden nedan, till exempel. Det var inte konstigt att ZX Spectrum blev en så otroligt populär hemdator.

(Skärmbild från ZX Spectrum, skapad med Free Unix Spectrum Emulator.)

(Sinclair ZX Spectrum, inköpt på 1980-talet, fotograferad 2022.)

Commodore

Det var dessa Commodore PET i skolan som blev anledningen till att min nästa hemdator blev en VIC-20 (och inte en ZX Spectrum, t ex). VIC-20 kan ses som en hemdator-version av PET. Datorn var inbyggd i tangentbordet och man använde en vanlig TV som bildskärm. VIC-20 hade 5KB minne och bildskärmen visade 22x23 tecken.

VIC-20 hade färggrafik och ljud och var i första hand avsedd för spel. Man kunde köpa spelkassetter och koppla in i expansionsporten på baksidan. Men precis som PET-datornerna hade den även en inbyggd BASIC-tolk. Det var faktiskt samma BASIC-tolk som i PET-datorerna, dvs det fanns inga nya kommandon för att skapa grafik eller ljud. T ex fanns det inget PLOT-kommando som på ZX-81 och ZX Spectrum. Enda sättet att göra grafik och ljud var genom att använda PEEK- och POKE-kommandona i BASIC, eller genom att skriva program i maskinkod, vilket jag också lärde mig. Processorn i PET och VIC-20 var en 6502, en 8-bitarsprocessor som även användes flera andra datorer och TV-spel vid den tiden, bland annat de första datorerna från Apple (Apple I och Apple II). (Video: The 8-Bit Guy: The 6502 CPU Powered a Whole Generation!)

Jag skaffade även en diskettstation till min VIC-20. Den var ganska dyr, men jag tyckte det var värt det. När jag programmerade på ZX-80 sparade jag program på kassetband, vilket var ganska jobbigt och tidsödande.

Efter ett par år släppte Commodore nästa hemdator: VIC-64 (även känd som C64 eller Commodore 64). Jag tyckte inte jag var riktigt färdig med VIC-20 än, men mina kompisar i gymnasiet tyckte att det var dags att uppgradera, så jag gjorde också det. VIC-64 såg likadan ut som VIC-20, men den hade lite bättre grafik och ljud. Den hade också, som namnet antydde, 64KB minne. Bildskärmen (fortfarande en vanlig TV) visade nu 40x25 tecken (samma som PET-datorerna i skolan), och det fanns 16 färger att välja mellan. I grafik-läge visades 320x200 pixlar, men BASIC-tolken hade fortfarande inga kommandon för ljud och grafik, utan det var fortfarande PEEK och POKE som gällde. Processorn var en 6510, en variant av 6502, så datorn var inte snabbare än PET och VIC-20. Klockfrekvensen var fortfarande 1MHz.

Historisk notis: BASIC-tolken som användes i flera av de här tidiga men populära hemdatorerna utvecklades av ett litet företag som hette Micro-Soft. När IBM senare bestämde sig för att börja sälja persondatorer och behövde ett operativsystem vände dom sig till just Micro-Soft, som då utvecklade PC-DOS, som senare såldes under namnet MS-DOS till andra persondatortillverkare. IBM förlorade snabbt kontrollen över persondatormarkaden och Microsoft blev ett av världens största företag…

Amiga

Processorn i Amiga 1000 var en Motorola 68000, samma processor som användes i Apples första Macintosh-modeller, som kom ungefär samtidigt. Amigan var dock mycket billigare och hade, tack vare chip designade specifikt för Amigan, betydligt bättre grafik och ljud. Även operativsystemet AmigaOS var bättre, med stöd för "preemptive multitasking" redan från början, dvs man kunde ha igång många program samtidigt. Macintosh kunde bara köra ett program i taget.

Amiga 1000 såldes med en tillhörande analog RGB-bildskärm, vilket gav en skarp bild som var 320 pixlar bred (max 32 färger) eller 640 pixlar bred (max 16 färger). Amigan genererade en TV-kompatibel videosignal, vilket (i Europa) innebar att man fick 50 bilder per sekund med 256 linjer eller 25 bilder per sekund 512 linjer (med interlace). Det senare orsakade ett visst flimmer, så i praktiken använde man 640x256 pixlar när man jobbade med text och 320x256 pixlar för grafik och spel.

Jag sålde min Amiga 1000 när jag skulle studera i London i ett år. När jag kom hem igen köpte jag efterföljaren Amiga 500, i princip en Amiga 1000 inbyggd i ett tangentbord (något större än en VIC-64). Några av mina kompisar köpte Amiga 2000, i princip en Amiga 1000 i en större låda, med expansionsmöjligheter.

1991 kom en lite större uppdatering av Amigan: Amiga 3000. Vid den tiden var jag klar med studierna och hade jobbat och tjänat pengar ett tag, så jag tyckte jag hade råd att köpa en Amiga 3000 fastän den kostade 35000kr. Men det var en engångshändelse, jag har aldrig köpt en så dyr dator igen.

Processorn i Amiga 3000 var en 68030 som kördes på 25MHz. Datorn var därför cirka 5-6 gånger snabbare än de tidigare modellerna som hade en 68000 på 7MHz. Grafikchippet kördes däremot på samma klockfrekvens som förut, vilket gjorde att man kunde få snabbare grafik genom att installera en patch som använde processorn i stället för grafikchipet, t ex för att scrolla text i terminalfönster.

Amiga 3000 hade en inbyggd "flicker fixer", även kallad "scan doubler", som omvandlade den TV-kompatibla videosignalen till en mer VGA-liknande videosignal. Det gjorde att man på den medföljande bildskärmen kunde få 640x512 pixlar och 50 bilder per sekund, utan det flimmer man fick pga interlace på tidigare modeller.

Amiga 3000 var den första dator jag köpt som var störande högljudd. Det var fläkten som lät för mycket. Visserligen hade Amiga 1000 också en fläkt, men den var så tyst att man i stort sett aldrig hörde den. Fläkten i Amiga 3000 var däremot väldigt högljudd. Som tur var dök det upp ett enkelt sätt att få fläkten tystare: man kunde seriekoppla den med en termistor så att den snurrade långsammare. Tanken med terminstorn var att om datorn blev varm minskade termistorns resistans, och fläkten snurrade snabbare, men såvitt jag kan komma ihåg hände aldrig det, fläkten snurrade alltid långsamt.

Amiga 3000 var också min första dator med inbyggd hårddisk och även den surrade lite.

PC

Efter att ha använt min A3000 i 5 år blev min nästa hemdator en PC, som jag köpte 1996. Den hade en Pentium-processor på 133MHz, och var cirka 20 gånger så snabb som Amigan med sin 68030-processor på 25MHz. Priset var också betydligt lägre: cirka 10000kr för datorn, och några tusen kr för bildskärmen (en MAG DX1795).

Standardvalet för operativsystem på PC var vid den tiden Windows 95, men jag valde att installera NetBSD, en fri Unix-variant som några av mina kollegor på jobbet gillade. Efter ett tag bytte jag till FreeBSD, en något mognare Unix-variant, och så småningom till Linux, som då hade hunnit bli väldigt populärt, och därför hade betydligt bättre hårdvarustöd och bättre mjukvarukompatibilitet än BSD-varianterna.

En Pentium-baserad PC innebar att hade jag en hemdator som var snabbare (och betydligt billigare) än datorerna på jobbet, och jag kunde därmed göra saker hemma som jag bara kunde göra på jobbet innan:

• Jag kunde surfa på webben med Netscape, standardwebbläsaren på den tiden. Visserligen fanns det en webbläsare till Amiga, men Amigan var inte tillräckligt kraftfull för att det skulle fungera bra.
• Jag kunde programmera i Haskell och använda Fudgets för att skapa program med grafiska användargränssnitt, t ex en egen webbläsare och det här programmet som ritar grafer för matematiska funktioner:

  

Jag uppgraderade min PC några gånger. Jag köpte en PC med Pentium-III processor år 2000, och en Pentium-4-baserad PC år 2002.

Min första PC råkade vara en modell som var ganska tyst. Vid de senare PC-köpen valde jag målmevetet datorer som vad byggda för att vara extra tysta. Det var Göteborgsföretaget CapTech som byggde modeller kallade Decibel som de gjorde tystare på följande sätt:

• Datorlådan var lite större än normalt och var klädd med ett ljuddämpande material på insidan.
• Tack vare den större lådan fanns det plats för en fläkt som var lite större än normalt, vilket gjorde att den kunde snurra långsammare och därmed vara tystare.
• I den Pentium-4-baserade Decibeldatorn användes en lösning med cirkulerande vätska istället för en liten högljudd fläkt för att kyla processorn.

Nyss uppackad CapTech Decibel-dator med Pentium-4-processor och bildskärmen NEC LCD1830. Installation av Redhat Linux 7.2 pågår.

Mac

• Eftersom jag använde min hemdator som server så var den alltid igång, och jag ville därför att den skulle vara tyst, men det var svårt att hitta tysta PC-datorer. De flesta PC-tillverkare angav inte datorns ljudnivå i specifikationerna.
• Jag ville köra Linux (eller något annat Unix-liknande system) på min hemdator, inte Microsoft Windows, men de flesta märkesdatorer såldes med Windows förinstallerat, så det var nästan omöjligt att köpa en PC utan att betala för Windows.

Även på jobbet började jag använda Mac, först en MacBook Pro (15-inch, Mid 2009) och sedan en MacBook Pro (Retina, 15-inch, Late 2013). Retina innebar att bildskärmens upplösning dubblades från 1440x900 pixlar till 2880x1800 pixlar, vilket jag tyckte var ett stor lyft. Speciellt såg text mycket bättre ut, och jag hade svårt att tro att jag skulle vilja gå tillbaka och använda en "normal" bildskärm.

Eftersom jag kunde ta med mig min MacBook Pro från jobbet och använda hemma också, så jag kände inget stort behov av att köpa en hemdator enbart för privat bruk. Därför dröjde det ganske länge innan jag köpte en ny hemdator, men när det väl blev av så blev det också en Mac mini, som jag köpte i januari 2016. Denna Mac Mini hade visserligen en fläkt och en hårddisk, men var ändå i stort sett ljudlös (12 dBA enligt Apples specifikationer), utom när den jobbade hårt, då man kunde höra fläktens brus.

Jag var mycket nöjd med de olika Mac-datorerna jag använde, och under många år tänkte jag "once you go Mac you never go back". Men så gjorde Apple bytet till Butterfly-tangentbord, som många fick problem med, och ersatte sen funktionstangerna med en Touch Bar, som verkade helt onödig och bara en ursäkt att höja priserna. Efter några år utan någon lösning på dessa "problem" började jag lite sorgset fundera på om min nästa laptop skulle vara av något annat märke…

Det dröjde ända till 2020 innan det kom en ny laptop från Apple som lockade mig: MacBook Air med M1-chippet (Apple Silicon). Jag köpte den i december, bara någon månad efter Apple presenterade den. Den var ett stort steg framåt på flera sätt, jämfört med MacBook Pro från 2013:

• Prestanda: fördubblad.
• Vikt: ner från 2kg till 1.3kg.
• Battertid: fördubblad.
• Ljudnivå: fläktlös och därmed alltid helt tyst.

Enda nackdelen med min nya MacBook Air var att bildskärmen bara var 13 tum, vilket var svårt att vänja sig vid efter att ha använt en MacBook Pro med 15-tumsskärm i över tio år, och jag önskade att det fanns en 15-tums variant av MacBook Air. Det dröjde dock ända till 2023 innan Apple släppte en sådan dator, och vid det laget hade jag redan köpt en 27-tums bildskärm med 4K-upplösning, vilket minskade behovet av en laptop med större bildskärm.

Nyss uppackad MacBook Air (M1, 2020)

Raspberry Pi

I november 2021 köpte jag en Raspberry Pi Zero 2W. Det är en av de billigaste och minsta datorerna jag har köpt, och även om den är långt ifrån den snabbaste datorn jag har använt, så är den otroligt kraftfull jämfört med hemdatorerna från 1980-talet. Till exempel behöver den bara använda några få procent av processorkraften för att emulera en ZX Spectrum med full hastighet.

Raspberry Pi Zero 2 W

Mitt senaste köp var en Raspberry Pi 5. Det är den första Raspberry Pi som prestandamässigt börjar kännas som en "riktig" dator. T ex kan man surfa på webben med Firefox och titta på video i HD-kvalité (1080p) på t ex YouTube utan att det känns störande slött. Den kan leverera video i 4K60p till min 27-tumsskärm, och det är ändå bra flyt i grafiken. (Min Mac mini kan bara ge 4K30p.) Men prestandamässigt kan den förstås inte jämföra sig med min MacBook Air med Apple Silicon, och det finns fortfarande diverse mjukvarurelaterade småsaker som gör att den inte helt kan ersätta en "riktig" dator, inte ens en 9 år gammal Mac mini, men den skulle definitivt kunna ersätta min Mac mini som hemmaserver (för min mail & mina webbsidor, mm).

Rasperry Pi 5, uppackad och inkopplad

Andra hemdatorer

Här är en lista med datorer som jag köpt och använt hemma under årens gång.

Länkar

• Presandamätningar
• ZX80-emulator online
• ZX81-emulator online
• ZX Spectrum emulator online
• VIC-20-emulator online
• VIC-64-emulator online
• Infinite Mac: Macintosh-emulatorer online.